Ett fruset Kristiania anno 1890. I detta ruckel till stad släpar sig den unge författaren Pontus fram. Utfattig, utmärglad, med en eskalerande hunger skrikande i sin kropp. Efter att ständigt ha blivit refuserad tvingas han ut på gatan med bara ett täcke i sin famn. För stolt för att ta emot den hjälp som erbjuds honom blir parkbänkarna hans hem, samtidigt som svälten mynnar ut i mardrömslika hallucinationer. Kanske är det sant som det är sagt, att Kristiania är ”en stad som ingen människa lämnar förrän den märkt honom för livet”.