Killing Box

I MANEGEN MED GLENN KILLING: Det är med blandade känslor som vi nu återvänder till denna vår första TV-serie, ”I manegen med Glenn Killing”, från 1992. Det var våra första stapplande steg i ironins värld, vi var osäkra och tog till enkla knep i vår rädsla att framstå som svaga. Idag hade vi till exempel inte gått lika hårt fram mot Stig Vig, Roffe Wikström eller Leonard Cohen. Vi kan bara hänvisa till att vi vid den tidpunkten ännu inte hade upptäckt nåden. Därför blev vår humor ofta rå och hjärtlös på ett sätt som vi idag givetvis tar avstånd ifrån. Även vårt beteende utanför kameran var vid den här tidpunkten klandervärt. Vi var högljudda och arroganta och låg med flickor vi knappt kände. Vi ber om ursäkt till alla flickor som vi slentrianmässigt spänt på genom åren. Det är omöjligt att förbereda sig för ett sådant enormt genombrott som vi fick med ”I manegen med Glenn Killing”. Plötsligt stod borden dukade och glasen fyllda. Vi hade ännu inte förstått hur bräcklig människosjälen blir då den konfronteras med lismare, månglare och överflöd i alla dess former. Vi var unga och hungriga och tog för oss från de dukade borden… Vad som verkligen hänt under de sex åren sedan ”I manegen med Glenn Killing” är oss fortfarande ett mysterium. Vi kan analysera det nu i efterhand, men det underjordiska arbetet i själen pågår alltid i tystnad. Då vi skrev ”I manegen med Glenn Killing” förekom det säkert ett uppluckrande i jorden och ett borrande i marken för grundläggningen, varom vi inte hade en aning. Gud sprängde i klippan för att placera sin stubintråd och han arbetade bara i själens skuggrike om natten. Ingenting märktes. Först flera år senare började gnistan att äta tråden. Då kände vi hur själen oroades av stötarna. Men ingenting var ännu smärtsamt eller särskilt tydligt. Så småningom började vi känna avsmak för oss själva, men fortsatte att tvivla på trons artiklar. De invändningar vi hade kändes ovedersägliga, men en morgon då vi vaknade var de försvunna, utan att vi hade en aning om hur det gått till. Vi bad för första gången och laddningen exploderade. I hela den här kalabaliken var det en enda person som såg klart, nämligen Steve Sem-Sandberg som i en understreckare i Sv.D. skrev: "Efter en sådan TV-serie återstår endast för upphovsmännen att välja mellan en pistolmynning och korset". Vi har gjort ett val. /KILLINGGÄNGET VÅREN 1998 NILE CITY 105,6: Hösten 1992, Henrik Schyffert är frustrerad. Han är trött på att uttrycka sig rättframt. Han vill hitta en ny uttrycksform som barn inte förstår, ett instrument där han kan inkorporera sina två kärlekar satiren och parodin. Han skapar ironin, ett sätt att slänga tillbaka orden i ansiktet på dem som använt dem vårdslöst. Med situationstecknens hjälp har vi plötsligt fördubblat antalet ord och fraser i det svenska språket. Henrik Schyffert har moderniserat det svenska språket och han har gjort det på sina egna villkor. Två år senare tar Bo Johan Renck namnet "Stakka" och ironin är på räls. Spola fram bandet till hösten 1997. Folk mässar om ironins död. De säger att folk vill ha tillbaka allvaret igen. De säger att ironin distanserat oss från sådant som är viktigt. De säger att ironin förlorat sin slagkraft, att den vattnats ur av referenshumorn. Ingenting kunde vara mer fel. Ironin är viktigare idag än någonsin. Den har utvecklats till ett flexiblare instrument, ett nyansrikt och dynamiskt och evinnerligt komplicerat instrument som klarar av att uttrycka problemen i dagens nyansrika, dynamiska och evinnerligt komplicerade värld. Till dem som strävar efter en mänskligare ironi fnyser han. "Det skall svida när man sticker någon med ett vasst föremål." "Håll fingrarna borta", säger Henrik till dem som vill pruta på ironin. Folk glömmer ofta bort hur roligt det är med ironi. "Vi är så ironiska, att vi glömmer bort hur rolig den faktiskt är", säger Henrik. Och visst har han rätt. Titta på den här skivan och se hur ironin såg ut när den låg i sin vagga. Ren, härlig, nyfiken och ännu oförstörd. Just när detta skrivs håller Henrik Schyffert på att medverka i en orientalisk dubbelvåffla. "Jävla skicklig porr", är förhandsomdömet. "Jag tar bara ironin till nästa naturliga steg", säger han blygsamt själv. / KILLINGGÄNGET NOVEMBER 1997 PERCY TÅRAR: Vi vill utnyttja det här utrymmet till att diskutera missbruket av ordet "underhållning". Vi lever i en tid då unga människor mer än något annat önskar sig en mediakarriär, där alla som syns i TV vill kalla sig "underhållare". Med viss rätt tror många att underhållning bara är något man kopplar av till efter en hård arbetsdag - en tillfällig verklighetsflykt. Killinggänget tror och hoppas att det inte behöver sluta där. Vi har alltid sett underhållning som något mycket viktigare. När vi har haft det som svårast har vi, likt Woody Allen i "Hanna och hennes systrar ", sprungit och sett Bröderna Marx's "Fyra fräcka friare " som gett oss tillbaka viljan att leva. Varje gång. Det är underhållning av den kalibern vi finner magin. Det har alltid funnits människor som tagit underhållning på lika stort allvar som Killinggänget. Johan nämner Jason Alexander, Anders talar sig varm för Steve Coogan, Henrik står fast vid Janeane Garofalo, Martin pekar på Erik M. Nilsson, Robert överger aldrig Jon Skolmen och Jonas håller Peter Sellers närmast hjärtat. Det är Killinggängets ambition att bygga vidare på den traditionen.