Carl-Einar Häckner's Varieté Gånger Tre

Varieté finns. Första gången på Liseberg. Jag skakade bakom scenen av närvaron, nervositeten, lusten. Jag var elva år. Min mamma pappa och bästa kompis var där. Plus säkert trehundra till. Kändes som trehundra. Morsan hade anmält mig till den här möjligheten via Göteborgstidningen. Jag hade trollat i flera år men bara för mammas väninnor hemma i vardagsrummet. Hela tiden avbröt mamma mig. Jag var tvungen att be henne hålla käft… tyst. Om hon inte somnade. Jag sa -Ta ett kort. Hon tog ett kort. -Kom ihåg det. -Varför det? -Det är ett trick. -Jag vill inte. -Du måste. -Jag har annat att tänka på. Det hade hon. Hon måste tänka på: Hyran, dagisplatsen, jobbet och hur vi skulle göra med semestern. Hon satt och grät till Viva Espana. Längtade efter spanjorer. Jag lyssnade på Povel Ramel, Elvis Presley och Lasse Berghagen. Vi var unga. Vi bodde i Gardsten och ville ut i hela världen. Jag hade börjat trolla. Min farmor hade pappas trollerigrejer på vinden. När vi packade upp den lådan öppnades världen. Den andra sidan. Hemligheterna: Silkespappret, dubbelknutarna på plastpåsarna, hennes finurliga leende. Vi trollade hela natten, hela morgonen. Vi gick inte och la oss. Vi somnade på golvet. Vi vaknade bland glitterbollar, svävande kulor, binnikemaskar från Södra Sahara, spiritistiska kabinett och söndersågade damer. Kristallkronan snurrade. Jag ville ha mer. Jag började trolla med allt. Helt plötsligt kunde jag bara trolla bort saker. Mammas tamponger försvann. Pengar. Låneböcker från Gardstens bibliotek. Asterix och Obelix... Lucky Luke och bröderna Dalton, Barna Hedenhös... Borta! Mina tankar började försvinna. Jag trollade med min fantasi att jag kunde flyga hem till Nils Poppe och bli kompis med honom. Jag grät när Elvis dog. Det var sorgligt att se Chaplin och allting hängde ihop på något vis. Nu är vi här 2004. Elvis är inte död. Chaplin lever. Nils Poppe sitter i sin himmel och tittar ner och ler. Vi tittar fram. Varieté finns.